Enhet

Det är svårt det där med enhet. Just nu läser jag Peter Halldorfs bok "Att älska sin nästas kyrka som sin egen" där han lyfter det vackra och det bibliska i att se förbi meningsmotstånd och istället titta på enheten vi har i Jesus. Den vi verkligen samlas kring.

Paulus skriver i Ef 4:3-6 "Sträva efter att bevara enheten i Anden genom att leva i frid med varandra, så att det är en kropp och en Ande, liksom ni är kallade till ett och samma hopp. Det finns en Herre, en tro och ett dop, en Gud, som är Fader till alla, är över allting, genom allting och i allting."

Det låter så enkelt men samtidigt verkar det vara så svårt. Genom vår kyrkliga historia ser vi brytningar mellan kyrkor som just inte har kunnat enats. Frågorna som skiljer har varit för laddade vilket har lett till nya samfund, nya kyrkor och även nya sår mellan kristna bröder och systrar.

P.P Waldenström var med i processen att starta upp Missionsförbundet (Nu Equmeniakyrkan) och vid ett tillfälle skriver han i tidningen "Svenska Morgonbladet" följande (ursäkta 1800-tals språket):

"Våra församlingar äro fria i det avseendet, att fritt tillträde till dem gives för var och en, som, så vitt människor kunna döma, tror på Kristus. Det är ingen s. k. bekännelse, som stänger dem ute. Vill någon såsom en broder vara med där, men kan icke vara med om allt, så står det honom fritt. Så kunde t. ex. en av Gävle friförsamlings äldste medlemmar icke vara med om församlingens nattvardsfirning. men medlem var han och årligen återvaldes han till ledamot av styrelsen - ända till sin död. En annan kan icke gilla barndopet. Han låter icke döpa sina barn alls. En annan åter vill hava dem döpta men går till prästen med dem, medan den tredje vänder sig till församlingens predikant med sina. Men alla tre mötas de som bröder i friförsamlingen. Att möjligen prästen ser en smula snett på den, som lät lekmannapredikanten döpa, och lekmannapredikanten kanske ock ser snett på den, som gick till prästen, det är en snedögdhet, som väl går över med tiden. Den botas genom att se på Jesus, som är med och välsignar de sina både vid statskyrkans och vid friförsamlingens nattvardsbord samt de små, både när de döpas av prästen och när de döpas av prediktanten. Jag tänker också, att Herren Jesus icke ser mer varmt eller kallt på den ene än på den andre. Och för oss är det nog bäst att se dem med hans ögon, om än somliga finnas, som tycka det vore bättre, om Han såge med deras."

Det är lättare sagt än gjort, men jag tror det är vitalt för oss Kristna att enas kring det som verkligen är allas vårt centrum. Jesus Kristus! Hans död och uppståndelse, Han som rengör oss från våra synder och ger oss helige Ande. Hans som är sänd av Fadern och tillsammans med alla tre bildar den treenige Gud vi tror på.