Enhet framför allt

Albert Luthuli (1898-1967) var en frihetskämpe och även ledare för den Afrikanska nationella kongressen som arbetade och arbetar än idag för frihet och emot apartheid i Sydafrika. Luthuli var general för kongressen mellan 1952-1967. Nelson Mandela, ett namn vi känner lite bättre, var general för kongressen mellan 1991-1997.

En sak var väldigt viktig för Luthuli och det var själva målet. Att människor hade olika religiösa eller politiska inriktningar i kongressen rörde honom inte alls, det viktigaste var att de alla kämpade för ett gemensamt mål, där inte politik eller religion var det yttersta. Han skriver i sin bok "Släpp mitt folk!":

"Ingen inom kongressen får använda denna organisation för andra mål än kongressen. När jag samarbetar med kommunister i kongressen samarbetar jag inte med kommunismen. Jag läggar våra politiska meningsskiljaktigheter åt sidan tills dagen för befrielsen kommer, och under tiden samarbetar vi för frihetens sak."

Det finns en storhet i att samarbeta med människor man egentligen inte kommer överens med för att man har ett gemensamt mål. Det är lite som ordspråket "En fiende till min fiende är min vän."

Idag finns det en tanke om att det behöver råda konsensus, alltså att man ska tycka samma sak, för att kunna vara vänner eller för att kunna samarbeta. Men jag tror att vi behöver sätta enheten först och se vad är målet. I församlingen är målet att komma närmre Jesus, det finns en mängd olika sakfrågor, teologiska eller liturgiska, men dessa behöver vi kunna lägga åt sidan för att enas och hjälpa människor närmre Jesus, hjälpa människor till en tro eller en djupare tro.

Ef 4:3-4 "Sträva efter att bevara enheten i Anden genom att leva i frid med varandra, så att det är en kropp och en Ande, liksom ni är kallade till ett och samma hopp."

Ef 3:18-19 "Då ska ni tillsammans med alla de heliga förstå bredden och längden, höjden och djupet och lära känna hans kärlek, som är långt mer än någon någonsin kan förstå. Så att ni ska uppfyllas av hela Guds fullhet."

Låt oss sträva efter enhet, även om vi tycker olika.

Jag lägger in en lite längre text ifrån Luthulis bok här, för dem som orkar läsa, tycker själv denna texten säger mycket om enhet trots olikheter. Den har sitt ursprung just i kommunismen och den diskussion om att flera tyckte man skulle utesluta kommunisterna ur kongressen:

"Det råder intet tvivel om att vi när dessa frågor lösts kommer att inragera oss i konventionella politiska partier. Motståndsrörelserna kan inte kosta på sig lyxen av McCarthyism, inte heller kan de låta sig splittras i otaliga små homogena grupper.
Vi leker inte politik, vi arbetar för befrielsen.

För min del är jag medlem av kongressen just emedan jag är kristen. Min kristna tro beträffande samhället måste finna ett uttrycksmedel här och nu, och kongressen är den verkliga spjutspetsen i denna kamp. Somliga skulle vilja utesluta kommunisterna, andra skulle vilja att kommunister frivilligt skulle dra sig tillbaka från kongressen. På grund av att jag är kristen är min önskan att kämpa denna kamp tillsammans med andra kristna, att ta min kristendom med mig och bedja att den må påverka motståndsrörelsens karaktär i rätt riktning.
Det finns också andra synpunkter på detta problem. De vita bestrider att afrikanerna har en egen personlighet. Vår mänsklighet och värdighet reduceras i deras inbillning till ett minimum. Vi är "pojkar", "flickor", "kaffrer", "snälla infödingar" eller "otäcka infödingar". Men vi är inga verkliga människor, enligt deras uppfattning, knappast mer än enheter i en arbetsstyrka eller ett "infödingsproblem". jag vägrar låna mig till denna degenererande uppfattning. Jag förkastar den kommunistiska ideologin. Men kommunisterna är människor, de är också min nästa, och jag vill inte betrakta dem som något mindre. Jag tror de är vilseledda människor, och därför hyser jag medlidande med dem men känner inte någon blind skräck för det "kommunistiska hotet".
Jag söker inte bekämpa eller rätta till deras falska läror - lika litet som de vita härskarnas falska läror - genom att beröva dem deras personlighet och ansluta mig till något anti-någon-läger. Min styrka ligger i vad jag tror på. Den ligger inom mig själv. Jag har tillräckligt stark tro på kristendomen för att tro att jag kan tjäna min nästa bäst genom att förbli henne nära." (Luthuli, Albert Släpp mitt folk!,1926, s170-171)