#härförattstanna
Just nu håller "Bibeln idag" på med ett projekt som de kallar "Här för att stanna" eller #härförattstanna. När jag funderar över min personliga tro och vad som fått mig att vara kvar och även aktiv i församlingen så handlar det oftast om mitt beslut. Jag har bestämt mig för att följa Jesus och det är något jag fortsätter göra, baserat på mitt beslut. Ett beslut som i sin tur är byggt på personliga upplevelser, främst mina möten med Jesus men också flera olika bönesvar som jag fått genom livet. Ett möte med Jesus skedde på Nyhemsveckan 2002, jag blev helt uppfylld av den helige Anden, det va glädje inom mig och en känsla som jag inte kan beskriva. En känsla som jag enkom känt den gången. Svårbeskrivet. Jag har fått vara med om flera bönesvar när det gäller vädret. Kanske det vackraste var vid en utomhusvigsel där jag var vigselförättare och där vi inte hade något annat alternativ än att vara ute. Jag hade bett i flera månader för uppehåll denna dagen men när jag vaknade regnade det. När jag dock kom fram till platsen för vigseln var det uppehåll där, men bara där. Alla bilar som kom var blöta men vi fick inte en droppe på oss. Precis när brudparet gick längs gången så försvann molnen och solen sken ner på oss alla. Det var en vacker stund och ett stort bönesvar. Andras vittnesbörd betyder också mycket för mig, inte minst när jag tvivlar. Att få höra andra människors berättelser eller bara se äldre som är bevarade i tron ger mig själv fortsatt tro på Jesus. Tvivel är något som följt mig ända ända sen tonåren. Det kommer tvivelperioder någon gång per år, vissa jobbigare än andra. Vid varje sådant tillfälle så är mitt beslut till grund för min fortsättning, "Jag har valt att tro på Jesus". Mitt beslut och det som mitt beslut är byggt på tillåter mig att hålla fast vid Jesus och gång på gång får jag förstå och förnimma att det är rätt beslut. Jesus är vägen sanningen och livet. Här är en dikt som jag skrivit under en tvivelperiod, som också visar hur jag vänder mitt tvivel till Jesus: En tyst viskning i mitt inre, som jag inte uppfattar. Ack du ljudlösa ljud, du omringar mig med tomhet. Vart ska jag gå, för jag hör inget svar? Det som jag egentligen förstår är som bortblåst. Ofta jag famlar mig fram, utan att riktigt nå hela vägen. För mig tillbaka in till din röst.
En stilla bris i rummet som jag inte känner.
En tystnad omkring mig, som jag inte uppskattar.
En stillhet utan rörelse, som mitt inre bränner.
Ack du stilla vind, du blåser inte på mej.
Ack du tvivel, du döljer det som är vishet.
Ack du otro, varför du finns förstår jag ej.
Vart ska jag vända mig, för jag känner ingen riktning?
Vart finns du som lever, är det bara jag kvar?
Vart ska jag titta, jag förstår ingenting.
Det som jag egentligen tror är någon annanstans.
Det är som att jag bankar men dörren är låst.
Det är som att jag kämpar utan möjlighet till segerkrans.
Ofta jag tror utan att ändå riktigt tro.
Ofta jag söker dig Jesus, men jag hittar inte den trånga stigen.
Ofta ser jag bara en brygga men ingen bro.
För mig tillbaka till den helige Andens vind.
För mig tillbaka till den tro som ger tröst.
För mig tillbaka, till livet för nu är jag blind.
Kategorier
Dödlighet
Det är ingen nyhet att vi i Sverige lever längre än någonsin och då tänker jag på medellivslängden. Idag lever kvinnorna i snitt 84,7 år och män 81,3. En ökning med nästan 10 år från 1950. Samtidigt talar vi mindre om döden idag än aldrig förr. Döden som är en givet inslag i våra liv är något vi vill undvika till varje pris. Det i sig är inte så konstigt, att vi vill leva, men samtalet om döden behöver nog vara med närvarande i våra dagliga liv. I och med Covid-19 lever vi nu i en tid av än mer dödlighet. Främst äldre dör i större antal men även fler generationer är drabbade, det syntes inte minst i och med Adam Alsings död i sjukdomen. När Joachim Elsander låg för döden lyfte han detta ämnet, vi behöver tala mer om döden. Förra helgen fick jag själv ett tryck över bröstet, jag blev orolig och åkte in till akuten där de kunde konstatera att mitt hjärta och min andning fungerar mycket bra. Jag vet inte vad det var som orsakade trycket men jag vet vad som hände i mitt inre. Min egen dödlighet kom närmare. Mitt i detta står Jesus och hoppet om ett evigt liv tillsammans med honom. När han talar till de 72 glada som kommer tillbaka från en evangelisationsresa säger han i Luk 10:19-20: "Jag har gett er makt att trampa på ormar och skorpioner och stå emot fiendens alla styrkor. inget ska skada er. Men gläd er inte över att de onda andarna lyder er, utan över att era nämn är skrivna i himlen." Det himmelska perspektivet. När Petrus skriver om prövning i 1 Petr så uppmuntrar han läsarna att hålla ut i prövningen: "eftersom ni snart ska nå målet för er tro, räddningen för era liv" (1:9). Jag har valt att lägga mitt liv i Jesu händer, men detta innebär inte att jag kommer avstå från lidande eller död här på jorden. Dock innebär det att jag har mitt hopp och min frid hos Jesus och ett löfte om ett evigt liv tillsammans med honom. Efter min resa till akuten, tillsammans med tankar om Covid-19 så skrev jag den här dikten: Döden omringar oss, Vi ropar i förtvivlan, Vart finns hoppet, ~~~~ Viktlösa, omringade av... frid. Segraren över döden, Liv om ni än dör, Låt oss våga tala om döden, om saknaden, om minnen och låt oss i detta också tala om livet.
Som den alltid gör.
Men den är närmare nu,
I livsdansen, liemannen för.
Vi vill ducka, byta partner,
Trots att det inte går,
Döden är musiken,
Liemannen trampar på våra tår.
Byter grepp, försöker föra.
Men vi dansar handfallna.
Men den dystra musiken i vårt öra.
Är allt förgänglighet?
En liten strimma ljus jag önskar,
Men ser bara bister verklighet.
Men plötsligt, tar musiken slut,
Liemannen stannar
Något har förändrats,
Golvet under oss rämnar.
Mörkrets tjänare flyr
Och vi hör orden "var inte rädda"
En gestalt långsamt gryr.
Gudsinkarnationen.
Står framför oss,
Och förändrar situationen.
Hoppet som bär.
Vi hör Jesus ord,
Han är här.