Maskerna

Här kommer en personlig sommartanke ifrån mig:

Hur bryter vi ner de masker vi bär på i församlingarna i Sverige? De allra flesta av dem som går till kyrkan mår bra och behöver inte ha någon mask på sig, i alla fall ingen som förändrar hela utseendet, kanske att man snarare har lite smink på sig snarare än en hel mask. Men när vi mår dåligt så kommer den på, vi går till församlingen på någon gudstjänst, förberedda med en leende mask för att ingen annan ska förstå att det just nu är dåligt. När det inbjuds till förbön väljer man att hålla fast vid sin mask, sitta eller stå i kyrkbänken och sjunga med i lovsången, gärna med en lyft hand eller två.

Dan B. Allender skriver i sin bok "Den haltande ledaren" om detta:
"Organisationer är fulla av liknande knutar eftersom det inte finns tillräcklig ärlighet mellan människor för att bygga omsorgsfulla relationer där man vågar överlåta sig åt varandra. Istället är alla upptagna av att sätta på sig den rätta masken. Om det är en glad organisation väljer alla att sätta på sig glada masker. Om det är ett intellektuellt och allvarligt ställe skulle ett glatt ansikte verka barnsligt och fel."

Jag ställer mig frågan vad detta beror på? När jag svarar mig själv tänker jag att det främst beror på osäkerhet och en vilja att inte vara svag inför andra. Vi vill troligen inte visa att vi faktiskt är mänskliga, fulla med brister och problem utan istället visa upp en sida som ingen av oss egentligen har, perfektion. Men eftersom vi ändå håller på med falska jämförelser dagligen så håller vi fast vid att det finns perfektion, även fast det är en lögn.

Varför skriver jag falska jämförelser? Jo, för att ingen vet hur andra egentligen har det, eftersom så gott som alla tar på sig sina masker så kan vi inte veta hur människor i vår närhet faktiskt har det. Utom möjligen de få verkligt nära vänner vi eventuellt har.

Min önskan är att uttrycket "kom som du är" inte bara ska vara något som församlingar säger utan är en praktisk utlevd verklighet. Där man får komma precis som man är, eller kanske snarare, där man vågar komma precis som man är. För visst vill vi att människor ska komma som de är, men varför är verkligheten sådan att när någon går igenom en kris är det ställe som först och främst undviks just församlingen? Istället för att gå till församlingen och hämta kraft, gemenskap och kärlek så undviker man den. Något som jag anser är sorgligt.

Det sorgliga för min egen del är att jag ju gör likadant, kanske inte att jag undviker att gå till församlingen när jag mår dåligt, men att jag stundom går dit med en mask som kamouflerar mina känslor är fakta.

Det hela påminner om en dikt jag skrev 2015:

Jo tack, det är bra.
Bara bra, helt ok, funkar.
Men inom mig, nja.
Sliten, trött, hjärtat dunkar.
Stressad, sårad, osynlig tår.
Ledsen och bedrövad.
Livet gått fort många år.
Glädjen bedrövad.
Skrattar med munnen.
Gråter inom mig.
Lyckan försvunnen.
Men jag ljuger för dig.
Så tack för att du fråga.
Det är bara bra.
Ständigt brinnande låga.
Jo tack, det är bra.

Hur vänder vi trenden?

#härförattstanna

Just nu håller "Bibeln idag" på med ett projekt som de kallar "Här för att stanna" eller #härförattstanna.

När jag funderar över min personliga tro och vad som fått mig att vara kvar och även aktiv i församlingen så handlar det oftast om mitt beslut. Jag har bestämt mig för att följa Jesus och det är något jag fortsätter göra, baserat på mitt beslut.

Ett beslut som i sin tur är byggt på personliga upplevelser, främst mina möten med Jesus men också flera olika bönesvar som jag fått genom livet.

Ett möte med Jesus skedde på Nyhemsveckan 2002, jag blev helt uppfylld av den helige Anden, det va glädje inom mig och en känsla som jag inte kan beskriva. En känsla som jag enkom känt den gången. Svårbeskrivet.

Jag har fått vara med om flera bönesvar när det gäller vädret. Kanske det vackraste var vid en utomhusvigsel där jag var vigselförättare och där vi inte hade något annat alternativ än att vara ute. Jag hade bett i flera månader för uppehåll denna dagen men när jag vaknade regnade det. När jag dock kom fram till platsen för vigseln var det uppehåll där, men bara där. Alla bilar som kom var blöta men vi fick inte en droppe på oss. Precis när brudparet gick längs gången så försvann molnen och solen sken ner på oss alla. Det var en vacker stund och ett stort bönesvar.

Andras vittnesbörd betyder också mycket för mig, inte minst när jag tvivlar. Att få höra andra människors berättelser eller bara se äldre som är bevarade i tron ger mig själv fortsatt tro på Jesus.

Tvivel är något som följt mig ända ända sen tonåren. Det kommer tvivelperioder någon gång per år, vissa jobbigare än andra. Vid varje sådant tillfälle så är mitt beslut till grund för min fortsättning, "Jag har valt att tro på Jesus". Mitt beslut och det som mitt beslut är byggt på tillåter mig att hålla fast vid Jesus och gång på gång får jag förstå och förnimma att det är rätt beslut.

Jesus är vägen sanningen och livet.

Här är en dikt som jag skrivit under en tvivelperiod, som också visar hur jag vänder mitt tvivel till Jesus:

En tyst viskning i mitt inre, som jag inte uppfattar.
En stilla bris i rummet som jag inte känner.
En tystnad omkring mig, som jag inte uppskattar.
En stillhet utan rörelse, som mitt inre bränner.

Ack du ljudlösa ljud, du omringar mig med tomhet.
Ack du stilla vind, du blåser inte på mej.
Ack du tvivel, du döljer det som är vishet.
Ack du otro, varför du finns förstår jag ej.

Vart ska jag gå, för jag hör inget svar?
Vart ska jag vända mig, för jag känner ingen riktning?
Vart finns du som lever, är det bara jag kvar?
Vart ska jag titta, jag förstår ingenting.

Det som jag egentligen förstår är som bortblåst.
Det som jag egentligen tror är någon annanstans.
Det är som att jag bankar men dörren är låst.
Det är som att jag kämpar utan möjlighet till segerkrans.

Ofta jag famlar mig fram, utan att riktigt nå hela vägen.
Ofta jag tror utan att ändå riktigt tro.
Ofta jag söker dig Jesus, men jag hittar inte den trånga stigen.
Ofta ser jag bara en brygga men ingen bro.

För mig tillbaka in till din röst.
För mig tillbaka till den helige Andens vind.
För mig tillbaka till den tro som ger tröst.
För mig tillbaka, till livet för nu är jag blind.

Omställning

Vi fortsätter att ställa om vår verksamhet i Borlänge Pingstförsamling. Webbsända gudstjänster och bönemöten, anpassade eller inställda verksamheter. Det har pågått i några veckor nu, inom kort kommer det kännas normalt. Som om det vore så här det är att vara kyrka.

Tänk vad snabbt vi vänjer oss, vi kramas inte, vi tar inte i hand, vi håller avståndet till varandra. När vi är i affären har vi inte människor som står tätt för att lägga upp sina varor på bandet så snabbt som möjligt. Ja visst finns det undantag, men jag tycker ändå de flesta tänker till lite extra och hjälper så till att motverka rådande pandemi.

Vi vet inte hur länge det här kommer fortsätta och oavsett hur länge så får vi alla greppa tag i vårt minne när det kommer till "vad det innebär att vara kyrka". För att vara kyrka är inte distans, det är inte att hålla avstånd, det är att vara en enad kropp som Paulus talar om i bland annat 1 Kor 12. Kyrka, eller församling som vi brukar säga, är att ta hand om varandra, prata med varandra och fungera som en familj. När allt är över så får vi ses i vår lokal igen, vi får fira gudstjänst och vi får äntligen mötas.

Vi får mötas kring det som är centrum av församlingen, Jesus. Den tro och tillit vi har till Jesus, den tron som vi får dela med varandra som en naturlig del av livet. Under tiden anpassar vi oss efter rådande läge men håller ändå vår tro och trygghet högst. Glöm inte heller att i denna tid bli än bättre på att höra av dig till dina nära och då tänker jag också på de i församlingen. Det är lätt för oss att "glömma" varandra eftersom vi naturligt ses på söndagarna. Nu gör vi inte det, då behöver vi vara än mer aktiva för att bibehålla det naturliga församlingslivet. Det är inte alltid lätt, men jag tror det är viktigt.

Dödlighet

Det är ingen nyhet att vi i Sverige lever längre än någonsin och då tänker jag på medellivslängden. Idag lever kvinnorna i snitt 84,7 år och män 81,3. En ökning med nästan 10 år från 1950. Samtidigt talar vi mindre om döden idag än aldrig förr. Döden som är en givet inslag i våra liv är något vi vill undvika till varje pris. Det i sig är inte så konstigt, att vi vill leva, men samtalet om döden behöver nog vara med närvarande i våra dagliga liv.

I och med Covid-19 lever vi nu i en tid av än mer dödlighet. Främst äldre dör i större antal men även fler generationer är drabbade, det syntes inte minst i och med Adam Alsings död i sjukdomen. När Joachim Elsander låg för döden lyfte han detta ämnet, vi behöver tala mer om döden.

Förra helgen fick jag själv ett tryck över bröstet, jag blev orolig och åkte in till akuten där de kunde konstatera att mitt hjärta och min andning fungerar mycket bra. Jag vet inte vad det var som orsakade trycket men jag vet vad som hände i mitt inre. Min egen dödlighet kom närmare.

Mitt i detta står Jesus och hoppet om ett evigt liv tillsammans med honom. När han talar till de 72 glada som kommer tillbaka från en evangelisationsresa säger han i Luk 10:19-20: "Jag har gett er makt att trampa på ormar och skorpioner och stå emot fiendens alla styrkor. inget ska skada er. Men gläd er inte över att de onda andarna lyder er, utan över att era nämn är skrivna i himlen."

Det himmelska perspektivet. När Petrus skriver om prövning i 1 Petr så uppmuntrar han läsarna att hålla ut i prövningen: "eftersom ni snart ska nå målet för er tro, räddningen för era liv" (1:9).

Jag har valt att lägga mitt liv i Jesu händer, men detta innebär inte att jag kommer avstå från lidande eller död här på jorden. Dock innebär det att jag har mitt hopp och min frid hos Jesus och ett löfte om ett evigt liv tillsammans med honom.

Efter min resa till akuten, tillsammans med tankar om Covid-19 så skrev jag den här dikten:

Döden omringar oss,
Som den alltid gör.
Men den är närmare nu,
I livsdansen, liemannen för.

Vi vill ducka, byta partner,
Trots att det inte går,
Döden är musiken,
Liemannen trampar på våra tår.

Vi ropar i förtvivlan,
Byter grepp, försöker föra.
Men vi dansar handfallna.
Men den dystra musiken i vårt öra.

Vart finns hoppet,
Är allt förgänglighet?
En liten strimma ljus jag önskar,
Men ser bara bister verklighet.

~~~~
Men plötsligt, tar musiken slut,
Liemannen stannar
Något har förändrats,
Golvet under oss rämnar.

Viktlösa, omringade av... frid.
Mörkrets tjänare flyr
Och vi hör orden "var inte rädda"
En gestalt långsamt gryr.

Segraren över döden,
Gudsinkarnationen.
Står framför oss,
Och förändrar situationen.

Liv om ni än dör,
Hoppet som bär.
Vi hör Jesus ord,
Han är här.

Låt oss våga tala om döden, om saknaden, om minnen och låt oss i detta också tala om livet.

Hur beter vi oss?

Just nu, i denna tid av Corona-kris som vi står i finns det olika ställningstaganden över hur vi bör bete oss. Dels tar olika regeringar olika grepp om situationen. Från näst intill totalt utegångsförbud till som i Sverige att man ska tänka till på social distans och extra noga handtvagning.

Även kyrkliga ledare ställer sig olika till detta. Jag läser i tidningen Dagen 2020-04-14 om hur kristna ledare säger att de som tror på Jesus är skyddade av hans blod. De skriver även om hur Imamer inom Islam håller sina moskéer öppna eftersom Allah ska skydda dem, även ultraortodoxa judar trotsar regeringars beslut med hänvisning till deras tro.

Vilket grepp som är rätt eller fel, ja det lär vi bara se i efterhand. Men när jag själv funderar över hur vi bör bete oss i denna världskris vi är i så fastnar inte min teologi i de verser som talar om "tro så ska allt gå bra", inte heller i Ps 91 stannar jag utan väljer att gå vidare i texten till exempelvis Apg 2:47 "de prisade Gud och var omtyckta av hela folket". Och Titus 2:8 "Håll dig till sunt tal, så att du inte kan kritiserad för något. Då måste dina motståndare skämmas, eftersom de inte hittar något ont att säga om oss."

Jag har min trygghet i Jesus, min absoluta trygghet om att Jesus samverkar allt till det bästa är än så länge orubblig i mitt liv (Rom 8:28). Vi har ett löfte ifrån Gud att han är med oss till tidens slut men löftet om att vi aldrig kommer bli drabbade av sjukdom eller lidande finner jag inte i summan av Guds ord, snarare är det tvärtom, att lidande kommer att drabba oss. Ingen går fri ifrån världens sjukdomar, jag känner många kristna som har dött i olika sjukdomar och de har haft en starkt och stabil tro på Jesus.

Som kristen önskar jag att fler människor ska förstå vem Jesus är och få en levande relation med honom. Det är enligt mig det bästa livet och det önskar jag alla. Om jag då väljer att ställa mig mot samhället, skrika högt och säga att corona drabbar inte de som verkligen tror, behöver jag ställa mig frågan: drar detta människor till Jesus?

Jag tror inte det, jag tror att det som drar människor till Jesus är kärlek och just nu tror jag att den största kärleken är att acceptera sitt lands regler och göra det man kan för att hjälpa till. Att handla, tillverka munskydd, ringa runt till ensamma människor och samtala med dem och andra grejer som kommer vara till välsignelse.

Jesus säger att vi ska älska varandra och i breven kan vi se vad kärleken är och inte är: Tålamod, mildhet, glädje, frid, vänlighet, godhet, trofasthet, självbehärskning. Den är inte avundsjuk, inte skrytsam, inte högmodig, inte oförskämt eller själviskt. Den ilsknar inte till och är inte långsint. Den gläds inte över orätten utan finner sin glädje i sanningen. Den ger inte upp, den tror allt, hoppas allt och uthärdar allt. (Gal 5:22-23; 1 Kor 13:4-7)

Vad tror du själv kommer hjälpa människor att komma närmare Jesus i en tid som denna?